En plats utan hinder
Jag är hemma nu. I min lägenhet. Jag har varit hos en kompis sen i söndags. Jag var så nedbruten och utmattad efter helgen att jag inte vågade sitta hemma själv i min lägenhet. Hos henne vågar jag inte riktigt vara den jag egentligen vill. Hon kan saker om ätstörningar, hon har tillexempel beslagtagit mitt laxermedel. Jag kan inte kräkas där, jag kan bara inte gå in till toaletten direkt efter aten för jag vet att hon vet och om hon ser kommer hn göra något åt det. Det var skönt att vara hos henne några dagar. Jag har ätit pizza, tårta och bullar. Vi har lagat och ätit mat tillsammans och det har varit ett par fina dagar. Jag har kunnat sova om nätterna, bättre än på säkert ett år. Men nu är jag hemma igen. Hemma. En plats utan hinder. Jag vet vad som finns i kyl och frys och jag vet att det mesta glider upp lätt med hjälp av kolsyra och fingrar i halsen. Här finns en våg som jag nu är rädd för. Jag har inte vägt mig sedan i fredags. Då såg det bra ut, som första gången. Ganska snabbt ner när det väl gäller. Men på fem dagar kan det ha hänt mycket, speciellt när det är fem dagar med massa mat. Ångest. Ska iallafall väga mig innan jag ska åka till min föreläsning. Så två timmar har jag på mig. Sen.