The moment you realize you need help is the moment you don't want to stop
Det är lätt att säga. Att maten inte kontrollerar mig. Men det gör den. Alltid. Var jag än är och vem jag än är med så tänker jag alltid på maten. Vad jag äter, varför jag äter, vad jag ska äta, hur jag ser ut när jag äter. Jag tycker inte att jag är sjuk, jag är inte sjuk. Men det är svårt. Kroppen säger ifrån, ofta. Det är inget jag styr över. Humöret svänger som hos ett trotsigt barn och om någon ifrågasättar mina vanor kring mat är jag beredd att döda. Som en lejonhona på savannen. Jag går till attack och tar sönder människor bit för bit om dom gör så mot mig. Men vem är jag att påstå att jag är en lejonhona? Det är jag inte. Jag är den stackars gasellen som faller offer gång på gång. Men det är egentligen inte synd om mig för gång på gång går jag till samma källa och dricker vatten, samma källa där lejonen finns. Jag är inte sjuk. Det är jag inte. Jag har inga kontrollbehov.