donotfallapart.blogg.se

Jag är besatt av min våg. Går jag hemma en hel dag väger jag mig minst 20 gånger och jag vill helst väga mindre på kvällen än vad jag gjorde på morgonen. Igår hade jag en ganska bra dag. 45 minuters simning, en banan+aloe vera dryck till lunch, cykel till och från skolan och sen sen middag. Middagen innehöll egentligen allt jag inte vill äta; pasta, grädde, ost och bacon. Men kan inte påstå att det är sämre mat än vad jag ätit i helgen. Ändå stod jag still på vågen imorse, tillochmed 0.2kg upp, ångest. Ikväll ska jag på zumba. det är också ångestladdat. Passet är helt fullbokat och jag har aldrig varit på zumba innan. Men det är bra träning för mig, mentalt menar jag. Att träna med andra tjejer, för det är ofta där min ångest bubblar upp. Imorgon ska jag på ytterliggare ett gruppass. Hoppas att kunna minska 1,5 kg till på söndagkväll. På måndag är det jobbresa igen, denna gången utomlands, också ångest. Så att ha minskat mina 1,5 kg till söndagkväll skulle vara den perfekte peppen för att inte äta på resan.

Hann med ett pass i simhallen inna min föreläsning börjar. Riktigt skönt! Hade lite mer än tre timmar till föreläsningen och hade jag suttit hemma hade jag bara fokuserat på mat. Att simma är som meditaion för mig. Jag har alltid varit bra på att simma. Jag simmar snabbt och är fokuserad till tusen. Jag simmar alltid med öppna ögon under vattnet. Jag vill se det där blå som får mig så lugn. Det harmoniska, lätta, blå som påminner mig om vad jag en dag ska bli. Jag kan stänga av mina tankar när jag simmar och det är underbart. När jag simmar behöver jag inte se ner på mig själv för jag vet att jag gör det bra. Det är min meditation. Allt det onda och hemska som annars konstant finns i mitt huvud försvinner. Det är skönt. Men även simningen har sina down sides för mig. Jag har lätt att bli manisk. Jag skulle kunna vara i simhallen jämt. Simmar jag ett pass på över 45 minuter kan jag lika gärna vara kvar i två timmar till. Det har hänt att jag nästan simmat en mil i sträck bara för att jag kan slappna av när jag är i bassängen. Så jag håller mig till 45 minuter åt gången. Hinner med runt 1,5-2 km på den tiden beroende på hur mycket folk det är i där. Idag kanske kan bli en bra dag. 

 

Vägde mig innan jag åkte. hade gått upp prick ett kilo under mina fem vågfria dagar. Det är det här som är så farligt med att åka iväg. Jag har ingen våg, och har jag ingen våg och heller ingen kontroll över vilken mat som serveras så spårar jag ur. Men nu är mitt fokus tillbaka. Det är skönt. Ska tillbaka till simhallen imorgon, eller om det får bli gymmet då. Skönt med variation också. På fredag är det gruppträning. Jobbigt, men bra för mitt psyke. 

 

 

Jag är hemma nu. I min lägenhet. Jag har varit hos en kompis sen i söndags. Jag var så nedbruten och utmattad efter helgen att jag inte vågade sitta hemma själv i min lägenhet. Hos henne vågar jag inte riktigt vara den jag egentligen vill. Hon kan saker om ätstörningar, hon har tillexempel beslagtagit mitt laxermedel. Jag kan inte kräkas där, jag kan bara inte gå in till toaletten direkt efter aten för jag vet att hon vet och om hon ser kommer hn göra något åt det. Det var skönt att vara hos henne några dagar. Jag har ätit pizza, tårta och bullar. Vi har lagat och ätit mat tillsammans och det har varit ett par fina dagar. Jag har kunnat sova om nätterna, bättre än på säkert ett år. Men nu är jag hemma igen. Hemma. En plats utan hinder. Jag vet vad som finns i kyl och frys och jag vet att det mesta glider upp lätt med hjälp av kolsyra och fingrar i halsen. Här finns en våg som jag nu är rädd för. Jag har inte vägt mig sedan i fredags. Då såg det bra ut, som första gången. Ganska snabbt ner när det väl gäller. Men på fem dagar kan det ha hänt mycket, speciellt när det är fem dagar med massa mat. Ångest. Ska iallafall väga mig innan jag ska åka till min föreläsning. Så två timmar har jag på mig. Sen. 

Från att inte ha sovit alls om nätterna till att vilja sova hela tiden. Sen jag kom hem från jobbresan har jag inte velat göra annat än att ligga i sängen. Jag måste gå på föreläsning idag och dessutom svänga förbi jobbet på lunchen för ett möte. Så jag kan med gott samvete skippa att äta lunch iallafall, det är skönt! Men åhhh, tanken på att jag måste resa mig ur sängen och klä på mig tar mina sista krafter ifrån mig verkligen. Jag orkar inte. Här finns det dock tårta och massa annat gott jag skulle ha svårt att hålla mig ifrån, så vet att det är lika bra att sticka iväg. Tror det får bli lite laxermedel ikväll, har så otroligt ont i magen så hoppas det kan hjälpa lite

Jag har varit på jobbresa i helgen med 80 kollegor från hela Sverige. Vi har bott på hotell, gått på utbildningar och själfallet ätit mycket mat. Av dessa 80 som befann sig på hotellet kanske jag känner ett 50tal. Att äta buffé med 30 personer jag aldrig träffat är precis samma sak som att drunka för mig. Som att ligga under vattenytan men inte riktigt som att vara död än. Men ser och hör allt som pågår över ytan men ingen av dom förstår att jag förstår. Allt man gör är det miljoner tankar bakom för man ser och läser av allas blickar och vet att man redan är dömd. På banketten på kvällen kunde jag inte få i mig någon efterrätt. Annars tycker jag att jag har skött mig exemplariskt i hegen. Jag har tillochmed varit duktig. En gång bröt jag ihop. En tidigare nära vän till mig tog mig undan och ville förklara för mig att hon finns som stöd för hon såg att jag mådde dåligt och hade det svårt. Jag snapade och viller bara därifrån. Det funkade inte. Hon kan inte komma, ett år efter att vi träffades senast och tro att hennes ord ska betyda något för mig längre. Jag ville slå henne, jag ville att hon skulle lida av en smärta som liknar den hon fick mig att falla igenom just dom sekunderna när hon förminskade mig. Jag klarade inte av att kolla på henne mer på hela helgen. När vi skulle ut till en bar på kvällen vände jag i kön för att jag inte ville vara där med henne. Jag skrek när hon försökte krama mig när det var kallt. Men bortsett från det har helgen gått bra. Riktiga och underbara vänner tog med mig till Subway under lunchen dagen efter så att jag skulle slippa tänka på hennes ord, se hennes blickar och äta samtidigt. Allt som allt har jag varit duktig, det tycker jag. Jag har drunknat två gånger och fallit en, men tagit mig upp till en bra nivå igen. Det gick bra, nu kan jag släppa ångesten för denna jobbresa och börja förbereda mig för nästa. 

Det är lätt att säga. Att maten inte kontrollerar mig. Men det gör den. Alltid. Var jag än är och vem jag än är med så tänker jag alltid på maten. Vad jag äter, varför jag äter, vad jag ska äta, hur jag ser ut när jag äter. Jag tycker inte att jag är sjuk, jag är inte sjuk. Men det är svårt. Kroppen säger ifrån, ofta. Det är inget jag styr över. Humöret svänger som hos ett trotsigt barn och om någon ifrågasättar mina vanor kring mat är jag beredd att döda. Som en lejonhona på savannen. Jag går till attack och tar sönder människor bit för bit om dom gör så mot mig. Men vem är jag att påstå att jag är en lejonhona? Det är jag inte. Jag är den stackars gasellen som faller offer gång på gång. Men det är egentligen inte synd om mig för gång på gång går jag till samma källa och dricker vatten, samma källa där lejonen finns. Jag är inte sjuk. Det är jag inte. Jag har inga kontrollbehov.